Gaslighting: När du börjar be om ursäkt för att du finns

På slutet sa jag det många gånger “Jag känner inte igen mig själv längre.”

Jag började lägga märke till små saker. Tonfall, blickar, formuleringar. Sånt jag aldrig tidigare hade reflekterat över. 

Plötsligt var jag noga. Försiktig. Jag läste igenom varje sms flera gånger innan jag skickade det. Vägde varje ord noggrant. Läste, raderade, skrev om.Skulle det här landa rätt? Kunde det misstolkas?

Jag började säga förlåt för saker jag inte visste om jag hade gjort – eller hade jag det?Jag började hålla med om saker jag tidigare inte hade hållit med om. Jag visste inte längre vem jag var. Den där spontana, skrattiga delen av mig var tyst nu. Sömnen var ytlig. Jag vaknade med ett tryck över bröstet och en känsla av att redan vara fel.

Jag började notera varje blick, varje rörelse, varje liten förändring i rösten. En rynka i pannan. Ett "hm". Var det en bra dag? Eller var det en dålig dag? Hade jag gjort något? Glömt något?Skulle det komma ett kärleksfullt meddelande – eller iskalla ord som gick som en kall kår genom hela kroppen?

Jag började ifrågasätta mina minnen. Började undra om jag hade överreagerat.Kanske var det jag som hade förstorat allt. Kanske var jag känslig. På kvällarna låg en oro som med lätta klor rev innanför bröstkorgen. Något var fel, men jag kunde inte längre sätta ord på vad.

Och till slut... var jag ingen längre.

Jag lärde mig att läsa av stämningar snabbare än mitt hjärta hann slå. Det blev ett sätt att överleva – att inte väcka något. Att inte förstöra lugnet. Det låg äggskal överallt. Och jag lärde mig gå ljudlöst. För jag visste: det kunde räcka med en blinkning, ett andetag, en felsägning – och helvetet kunde bryta lös.

Hur hade jag hamnat här?

Mobilens notiser gav hjärtklappning. Tystnad gav ångest. I spegeln såg jag ögon utan glöd. Jag hoppade till av ljud och snabba rörelser. Allt i mig var på vakt. Hela tiden.

Och hon – den glada, nyfikna versionen av mig – hon hade gömt sig. Även när solen lyste, även när himlen var blå, även när värmen låg som ett mjukt täcke över huden – så nådde ljuset inte in. På insidan var det kallt. På insidan var det mörkt.

Jag hade aldrig en tanke på att jag ville ta mitt liv. Men i mörkret, vid ett övergångsställe, dök en stilla tanke upp:“Om en olycka skulle hända nu, om en bil körde på mig – då skulle det vara okej.”

Just i den stunden kom ett avgörande samtal. Ett samtal som påminde mig om det vackra. Som påminde mig om de små detaljerna i vardagen. Att se ljuset genom de grå molnen. Det var då jag såg hur ett höstlöv sakta föll med elegans mot marken. Så som jag brukade göra förr. 

Där och då förstod jag – och jag visste: Det var dags att dra.

Inte visste jag att detta faktiskt var ett fenomen. Att det hade ett namn. Gaslighting.

Jag trodde bara att det var jag.

Att jag var svår. Att jag var känslig. Att det var något fel på mig som inte “fick det att funka”.

Gaslighting är en form av psykisk manipulation – där någon gradvis får dig att tvivla på din egen verklighet. Vad du har sett. Vad du har hört. Vad du känner, minns, vet.

Det är inte alltid högljutt – ofta tvärtom. Det är subtilt, smart, tyst. Och farligt.

Plötsligt börjar du undra om det verkligen var så illa. Om du kanske överreagerade. Du börjar ifrågasätta om dina gränser är för hårda. Du börjar be om ursäkt – för att ha blivit sårad.

Några tecken på gaslighting:

• Du tvivlar på dina minnen och din upplevelse.

• Du ber om ursäkt för allt.

• Du vrider och vänder på tankar i oändlighet för att förstå vad som är "sant".

• Du är rädd för att bli kallad känslig, dramatisk, galen.

• Du börjar anpassa dig – mer och mer – för att bevara lugnet.

Och det sätter spår. 

När du levt med gaslighting under en längre tid, förändras något i dig. Inte för att du är svag – utan för att du har anpassat dig för att överleva. Och det som hjälpte dig då, kan göra det svårt att känna dig fri nu.

Många som varit utsatta vittnar om att:

• Självtvivlet sitter kvar, även efter att relationen är slut.

• Man känner sig osäker i nya relationer – rädd att bli misstolkad eller ifrågasatt.

• Man söker ständig bekräftelse, även i små beslut.

• Man blir överdrivet försiktig med konflikter.

• Kroppen är på helspänn. Hjärtklappning, oro, sömnproblem.

• Man känner skam över att man inte "förstod" tidigare.

Och kanske allra mest: Man tappar kontakten med sin inre röst. Den som säger "det här känns fel" – eller "det här vill jag".

Men det går att läka. Sakta. I sin egen takt.

För läkning börjar inte med stora steg. Den börjar i små steg tills du försiktigt börjar lyssna till dig själv igen.

Såhär kan du börja.

• Att börja erkänna sin upplevelse.  Att säga till sig själv: ”Det jag var med om var inte okej.” Inte för att fastna i det – utan för att ta tillbaka sin verklighet.

• Att börja känna efter igen.  Vad känns sant för mig? Vad längtar jag efter? Vad behöver jag just nu?

• Att hitta trygghet – inifrån och utifrån.  Rutiner som lugnar. Människor som ser dig. Pauser som låter dig landa. Sakta ner. 

• Att skriva. Tänka högt. Våga formulera.  Skriva ner minnen, känslor, tankar – inte för att förstå allt, utan för att känna: Det här är mitt.

• Att sluta förklara sig för dem som inte vill förstå. Att inte längre tvingas bevisa det du vet är sant i dig.

Jag har gjort resan. Och jag gör den fortfarande. 

Det kommer dagar då du fortfarande tvivlar. Det gör det ännu för mig. Men det kommer också stunder när du märker att något sakta vänder. 

När du ser färgerna igen. När du känner vinden mot huden – och den känns verklig. När du hör din egen röst och den inte darrar. När du säger nej – och menar det och personen lyssnar. När du märker att du inte längre ber om ursäkt för att du finns.

Och kanske viktigast av allt: När du börjar känna igen dig själv igen.

Det är inte du. 

________

Känner du igen dig? Håller du på att ta dig ur? Eller är du ute och försöker hitta tillbaka? Tveka inte att höra av dig till mig på victoria@victoriaj.se.

Du är inte ensam.